Super Deco

Månsén Arkitekters har ett förslag om 3D utskrivna stereotypa människofigurer till det som kanske kommer att kallas Regionens hus i Uppsala. Reliefen skall dekorera fasaderna på Eldaren, huset mitt i stan ett stenkast från centralen. Huset är inte vilket hus som helst i Uppsala utan här kommer landstingsledningen med politiker och tjänstemän att arbeta under minst 30 år. Stilen Månséns själv kommit på kallas Super Deco och bygger på att man vill skapa en samtida ornamentik med hjälp av digital teknik. Ornamentiken med människor i rörelse är inspirerad av den engelska fotografen Eadweard Muybridges (1830-1904). Muybridges är mest känd för att vara den som bevisade att en häst faktiskt har alla hovar i luften vid ett visst ögonblick. ”Beviset” framkom genom teknisk fotografi som Muybridges utvecklade. Problemet med dessa 3D utskrifter är att de till stor del använder sig av konstens etablerade uttrycksmedel visuellt såväl som tekniskt och stilistiskt. Om utsmyckningen blir misstagen som konst kan projektet anses katastrofalt. Att återinföra ornamentiken i arkitekturen med hjälp av 3D utskrifter kanske kan anses intressant. När ornamentiken förra gången var en populär del av arkitekturen så fanns det kunniga hantverkare och konstnärer vars kunskap uttrycket vilade. Att som Månsén Arkitekter hoppa över denna kunskap och gena genom digital teknik kan inte på nått sätt gynna uttrycket, enbart skapa en helt ointressant utsmyckning med postmodernistiska förtecken 20 år för sent. När de tar hjälp av konstnärer att utveckla denna ornamentik kanske det kan hända något. Men där är vi inte ser det ut som. DIY betyder dessvärre ofta att de utan kunskap gör saker de kanske inte borde.  


"Super Deco is fully in line with the growing do-it-yourself movement (the maker movement), where 3D-printers and DIY forums are gaining ground and challenge the industry. Now anyone can create, share and produce forms and objects."

http://www.monsenarkitekter.se/superdeco/

När man skalar ner Landstingets verksamhet och går ner till kärnan handlar det om människan. Verksamhetsområdet inbegriper allt från vård och omvårdnad, kommunikation, kultur och naturvård. I dag är det en omöjlighet att inte tala om mångfald i dessa verksamheter. Att Jernhuset låter arkitekterna genomföra detta projekt kan inte vara annat än ett hån mot de som inte kan identifiera sig med en idealiserad och heteronormativ värld som dessa reliefer faktiskt framställer. Här finns ingen plats för de som inte är vita, muskulösa och kraftfulla. Jag tänker på 1930-talet.

Temalekpark Pelle Svanslös värld - Carolinaparken i Uppsala del 2.

Temalekpark Pelle Svanslös värld i Carolinaparken i Uppsala kunde ha blivit en katastrof om det inte var för kvalitén på utförandet. Man bör lyfta fram att i stora delar är arbetet utfört av konstnärer på Konstnärernas kollektivverkstad i Nacka, KKV.
Jag anser fortfarande att platsen inte är den bästa men de låga byggnaderna rår inte på de stora lövträden som dominerar parken i dess hela sträckning från Carolina Rediviva till Humanistiskt centrum. Temaparken må kännas lite banal och tramsig speciellt på vintern när där är tomt på liv förutom någon rastande hund och snabbt förbiilande student. Men avsaknaden av lekande barn gör det samtidigt möjligt att gå runt bland husen och fundera på hur det är att vara sju år och springa runt och uppleva miljön förutsättningslöst.

Se även detta inlägg.

 

 Bonusbilder från tillverkningen av bussen. Smidet är utfört av Zoltan Schnierer

Per B Sundberg och Jon Eliasons fru.

Upplevelsen av konst är för mig ofta en väldigt privat affär. Jag kan rafsa förbi en mängd utställningar med ett högt tempo. Det dåliga kan få nästan samma tid som det jag känner är mer intressant. En stund senare, eller någon dag därefter kan jag summera mina känslor och upplevelser och plocka fram detaljer och intryck på ett sätt som jag känner är närvarande och levande. Jag är nog tränad och har stor erfarenhet av konst, form och innehåll, koncept och interventioner. Den privata affären kan jag sen diskutera och framkalla relativt ingående och djuplodat. Det som är bra kan jag beskriva och bedöma utifrån erfarenheter och referenser från tidigare sedda och upplevda. Denna beskrivning av upplevelser delar jag nog med många tänker jag. I alla fall tror jag att de som jag kan relatera till kan följa mitt resonemang i denna fråga. Vi brukar se ungefär samma saker och skratta åt samma fadäser och hylla samma trotsigheter. Vi är ungefär lika gamla och har ungefär samma bakgrund och i stort delar vi samma värderingar i många frågor. Vi är tillräckligt intelligenta för att förstå att detta är en begränsning och hörsammar och tar till oss med nyfikenhet andras åsikter, de som har andra utgångspunkter och andra referenser.  Vi är väl det som kallas kulturmän, gubbar numer…

Hursomhelst kom jag och tänka på detta när jag såg Per B Sundbergs utställning på Galleri Andrehn-Schiptjenko, eller det var efteråt när jag blänkte genom en blogg som jag fick länkat till mig via Facebook. Denna fick mig att inse att jag är en kulturgubbe som konsumerar kultur genom att reflektera och analysera. Något som jag plötsligen tror är en väldigt daterad väg in i förståelsen av konst. Bloggaren heter Jon Eliason och hans blogg heter människan och formen – Jon är formgivare och intresserad av människor och form. Men det är hans vackra fru som jag fastnar för. Inte hans erbarmligt kassa foton på Per B Sundbergs konst. Jag tänker att här har vi en kille som är fyrtio år och  bor på söder… kanske en granne. Och han har en väldigt väldigt snygg fru. Detta är något väsentligt för oss som möter hans blogg att förstå. Jag blir så klart väldigt nyfiken. En formgivare som uppenbarligen har problem med formspråket, i alla fall om man ser till hans bildspråk (aka formspråk). Jag vill se hur hans fru ser ut så jag googlar och googlar, men ingen läckerbit till fruga dyker upp någonstans. Men väldigt många stilfulla porträtt av denna Jon själv. Han har en katt också, denne Zigge, katten lystrar till namnet ZIGGE…. denne Devon Rex lyser också dessvärre med sin frånvaro.  Jag börjar succesivt mer och mer tycka riktigt illa om denna Jon som i ingressen vill blogga om hur vi människor upplever och uppfattar form och hur formen påverkar oss. Men sådana försök till upplysning lyser verkligen med sin frånvaro, utan bloggen handlar framförallt om hur fantastiskt lyckad hans karriär som formgivare är. Det är resor hit och dit för att söka formidéer och det är andra personliga fullträffar sida upp och sida ner.  Det är konsumtion och väldigt slarvigt presenterat. Det är mängd och kvantitet - absolut noll reflektion och analys. Kritik… nä det hör hemma hos kulturgubben. Jag går faktiskt igenom varenda formuppdrag som Jon haft och stirrar plötsligen på en Ikealjusstake som jag samtidigt har precis framför mig på bordet. Den är inte så tokig, tänker jag skrattade. Den stryker medhårs så det förslår, inga vassa kanter och inga tokerier –inget som på något sätt liknar Per B Sundbergs konst som Jon hyllar. Man ska nämligen hylla allt, i alla fall om det har frontat två dagstidningar.

Hur var det med Pers utställning då… skitbra! Absolut bäst just nu! Kan skriva spaltmeter om den… där har vi vår gemensamma nämnare jag och Jon. Förutom att vi har vackra fruar och bor på söder. Vi skriver lika mycket om Pers konst han och jag.

Sen tycker jag allt annat som han refererar till är skräp även om jag nyfiket försöker lyfta på varenda sten och ta till mig av hans fullträffar och hyllanden. 

Länk till Jons sida om Per. 

 

Peter Cornell - Kulturgubben nr1