Dan Jönsson har i DN (2012-12-27) på ett intressant vis tittat på konsten som medel för provokation. Överskriften slår fast att konstskandaler är nödvändiga. Jag undrar dock om det verkligen är en viktig uppgift för konstens att väcka skandal. Men även om artikelns rubrik handlar om säljande journalistik så drar Dan Jönsson en viktig slutsats i sin tes om konsten som oberoende politisk kraft. Ett medium likställt med andra samhällsnyttiga medier som har möjlighet att brett skapa debatt och ställa viktiga frågor på ett "tvärmedialt" sätt.
Alla utsagor i det offentliga och sociala kan tolkas politiskt. (Även konst som i sig själv med alla medel försöker undfly all politiserande aktivitet genom till exempel en estetisk inställsamhet är politik.) Det är betraktaren och framförallt brukaren som avgör innehållet och vilka syften som konsten användas till. Även om som Dan Jönsson i artikeln slår fast att konstens huvuduppgift är att bara var konst och vägvisare i mörkerseende, så återstår ändå frågan om vem som har tolkningsföreträde när konsten utnyttjas som slagträ för tveksamma politiska irrfärder. Sverigedemokraterna kan framgångsrikt använda Jenny Nyström och Carl Larsson i sin propaganda om svenskhet och islamofoberna och yttranderättsivrarna håller varandra i hand när de med Vilks tecknar rondellhundar. Och så hålls det på i ett självgenererande kretslopp.
Men det är inget fel i att vila ut i tanken att konstens rätt att vara konst är oantastbar eller som Dan Jönsson säger i artikeln:
"För dem som föredrar att vara på den säkra sidan, som tycker
konstens uppgift är att sprida goda förebilder och slå vakt om en
gemensam värdegrund, är det nog klokast att helt enkelt låta bli den."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar