Det är mycket bra offentlig konst nu, vi har Erik Krikortz replika av Max Ringners porslinsmosaik från Leipzigstrasse i Berlin i Uppsala. Och nu Goldin+Sennebys förslag för Korsvägens station för västlänken i Göteborg. Förslaget har förutsättningen att bli årtiondets bästa (mest intressanta) offentliga verk. Förslaget går ut på att man livstidsanställer en person vars arbete går ut på att "finnas till" -Ett omklädningsrum installeras och en stämpelklocka ansluts till fabrikslampor som tänds på plattformarna, när den anställde arbetar. Drar mig till minnes ett annat utopiskt förslag, men tiden var nog inte mogen för det då. Pär Broman föreslog att hela gestaltningsbudgeten skulle användas till att göra ett inköp av en ädelsten som skulle kastas in i betongen när man gjöt väggarna till Södertörns högskolas bibliotek. De funkade inte då för 10-15 år sedan på Konstrådet. Men det ser ut som man tar igen detta nu med Goldin-Sennebys förslag.

https://statenskonstrad.se/article/vinnarna-spranger-granserna-for-offentlig-konst/

..något om samtidens boningar.

”Arkitekturen har inte varit sig själv sedan man upphörde med att bygga lönngångar. Ingen är herre i sitt hus om han inte kan lämna det osedd. Att liksom en konung av Mallorca, den olycksfödde Jaume, nödgas fly från sitt belägrade slott via latrinerna, är inte bara genant; det är dålig arkitektur. En golvlucka under mattan, tapetdörrar som glider åt sidan för en tryckning av handflatan, vindeltrappor i muren, det är fina saker. Fällor och skottgluggar är ett mer elakartat utslag av hemtrevnadsmanin. Det kan medges att jag vid inflyttningen i ett hus genast inventerar dess taktiska möjligheter – var mura in bordssilvret, hur ta sig upp på taket, var anbringa krokar för repstegarna, varifrån bestryka trappan med kpist, armborst, nickhake, blåsrör?”

Lorenz Torbjörn Gustaf Gunnar von Numers, född 25 januari 1913 i Åbo, död 19 juli 1994 i Angers i Frankrike

Super Deco

Månsén Arkitekters har ett förslag om 3D utskrivna stereotypa människofigurer till det som kanske kommer att kallas Regionens hus i Uppsala. Reliefen skall dekorera fasaderna på Eldaren, huset mitt i stan ett stenkast från centralen. Huset är inte vilket hus som helst i Uppsala utan här kommer landstingsledningen med politiker och tjänstemän att arbeta under minst 30 år. Stilen Månséns själv kommit på kallas Super Deco och bygger på att man vill skapa en samtida ornamentik med hjälp av digital teknik. Ornamentiken med människor i rörelse är inspirerad av den engelska fotografen Eadweard Muybridges (1830-1904). Muybridges är mest känd för att vara den som bevisade att en häst faktiskt har alla hovar i luften vid ett visst ögonblick. ”Beviset” framkom genom teknisk fotografi som Muybridges utvecklade. Problemet med dessa 3D utskrifter är att de till stor del använder sig av konstens etablerade uttrycksmedel visuellt såväl som tekniskt och stilistiskt. Om utsmyckningen blir misstagen som konst kan projektet anses katastrofalt. Att återinföra ornamentiken i arkitekturen med hjälp av 3D utskrifter kanske kan anses intressant. När ornamentiken förra gången var en populär del av arkitekturen så fanns det kunniga hantverkare och konstnärer vars kunskap uttrycket vilade. Att som Månsén Arkitekter hoppa över denna kunskap och gena genom digital teknik kan inte på nått sätt gynna uttrycket, enbart skapa en helt ointressant utsmyckning med postmodernistiska förtecken 20 år för sent. När de tar hjälp av konstnärer att utveckla denna ornamentik kanske det kan hända något. Men där är vi inte ser det ut som. DIY betyder dessvärre ofta att de utan kunskap gör saker de kanske inte borde.  


"Super Deco is fully in line with the growing do-it-yourself movement (the maker movement), where 3D-printers and DIY forums are gaining ground and challenge the industry. Now anyone can create, share and produce forms and objects."

http://www.monsenarkitekter.se/superdeco/

När man skalar ner Landstingets verksamhet och går ner till kärnan handlar det om människan. Verksamhetsområdet inbegriper allt från vård och omvårdnad, kommunikation, kultur och naturvård. I dag är det en omöjlighet att inte tala om mångfald i dessa verksamheter. Att Jernhuset låter arkitekterna genomföra detta projekt kan inte vara annat än ett hån mot de som inte kan identifiera sig med en idealiserad och heteronormativ värld som dessa reliefer faktiskt framställer. Här finns ingen plats för de som inte är vita, muskulösa och kraftfulla. Jag tänker på 1930-talet.

Temalekpark Pelle Svanslös värld - Carolinaparken i Uppsala del 2.

Temalekpark Pelle Svanslös värld i Carolinaparken i Uppsala kunde ha blivit en katastrof om det inte var för kvalitén på utförandet. Man bör lyfta fram att i stora delar är arbetet utfört av konstnärer på Konstnärernas kollektivverkstad i Nacka, KKV.
Jag anser fortfarande att platsen inte är den bästa men de låga byggnaderna rår inte på de stora lövträden som dominerar parken i dess hela sträckning från Carolina Rediviva till Humanistiskt centrum. Temaparken må kännas lite banal och tramsig speciellt på vintern när där är tomt på liv förutom någon rastande hund och snabbt förbiilande student. Men avsaknaden av lekande barn gör det samtidigt möjligt att gå runt bland husen och fundera på hur det är att vara sju år och springa runt och uppleva miljön förutsättningslöst.

Se även detta inlägg.

 

 Bonusbilder från tillverkningen av bussen. Smidet är utfört av Zoltan Schnierer

Per B Sundberg och Jon Eliasons fru.

Upplevelsen av konst är för mig ofta en väldigt privat affär. Jag kan rafsa förbi en mängd utställningar med ett högt tempo. Det dåliga kan få nästan samma tid som det jag känner är mer intressant. En stund senare, eller någon dag därefter kan jag summera mina känslor och upplevelser och plocka fram detaljer och intryck på ett sätt som jag känner är närvarande och levande. Jag är nog tränad och har stor erfarenhet av konst, form och innehåll, koncept och interventioner. Den privata affären kan jag sen diskutera och framkalla relativt ingående och djuplodat. Det som är bra kan jag beskriva och bedöma utifrån erfarenheter och referenser från tidigare sedda och upplevda. Denna beskrivning av upplevelser delar jag nog med många tänker jag. I alla fall tror jag att de som jag kan relatera till kan följa mitt resonemang i denna fråga. Vi brukar se ungefär samma saker och skratta åt samma fadäser och hylla samma trotsigheter. Vi är ungefär lika gamla och har ungefär samma bakgrund och i stort delar vi samma värderingar i många frågor. Vi är tillräckligt intelligenta för att förstå att detta är en begränsning och hörsammar och tar till oss med nyfikenhet andras åsikter, de som har andra utgångspunkter och andra referenser.  Vi är väl det som kallas kulturmän, gubbar numer…

Hursomhelst kom jag och tänka på detta när jag såg Per B Sundbergs utställning på Galleri Andrehn-Schiptjenko, eller det var efteråt när jag blänkte genom en blogg som jag fick länkat till mig via Facebook. Denna fick mig att inse att jag är en kulturgubbe som konsumerar kultur genom att reflektera och analysera. Något som jag plötsligen tror är en väldigt daterad väg in i förståelsen av konst. Bloggaren heter Jon Eliason och hans blogg heter människan och formen – Jon är formgivare och intresserad av människor och form. Men det är hans vackra fru som jag fastnar för. Inte hans erbarmligt kassa foton på Per B Sundbergs konst. Jag tänker att här har vi en kille som är fyrtio år och  bor på söder… kanske en granne. Och han har en väldigt väldigt snygg fru. Detta är något väsentligt för oss som möter hans blogg att förstå. Jag blir så klart väldigt nyfiken. En formgivare som uppenbarligen har problem med formspråket, i alla fall om man ser till hans bildspråk (aka formspråk). Jag vill se hur hans fru ser ut så jag googlar och googlar, men ingen läckerbit till fruga dyker upp någonstans. Men väldigt många stilfulla porträtt av denna Jon själv. Han har en katt också, denne Zigge, katten lystrar till namnet ZIGGE…. denne Devon Rex lyser också dessvärre med sin frånvaro.  Jag börjar succesivt mer och mer tycka riktigt illa om denna Jon som i ingressen vill blogga om hur vi människor upplever och uppfattar form och hur formen påverkar oss. Men sådana försök till upplysning lyser verkligen med sin frånvaro, utan bloggen handlar framförallt om hur fantastiskt lyckad hans karriär som formgivare är. Det är resor hit och dit för att söka formidéer och det är andra personliga fullträffar sida upp och sida ner.  Det är konsumtion och väldigt slarvigt presenterat. Det är mängd och kvantitet - absolut noll reflektion och analys. Kritik… nä det hör hemma hos kulturgubben. Jag går faktiskt igenom varenda formuppdrag som Jon haft och stirrar plötsligen på en Ikealjusstake som jag samtidigt har precis framför mig på bordet. Den är inte så tokig, tänker jag skrattade. Den stryker medhårs så det förslår, inga vassa kanter och inga tokerier –inget som på något sätt liknar Per B Sundbergs konst som Jon hyllar. Man ska nämligen hylla allt, i alla fall om det har frontat två dagstidningar.

Hur var det med Pers utställning då… skitbra! Absolut bäst just nu! Kan skriva spaltmeter om den… där har vi vår gemensamma nämnare jag och Jon. Förutom att vi har vackra fruar och bor på söder. Vi skriver lika mycket om Pers konst han och jag.

Sen tycker jag allt annat som han refererar till är skräp även om jag nyfiket försöker lyfta på varenda sten och ta till mig av hans fullträffar och hyllanden. 

Länk till Jons sida om Per. 

 

Peter Cornell - Kulturgubben nr1  

Restaurering av inre rum - Bilder

En kasse äpplen. Ej med i utställningen -tror jag. 

RESTAURERING AV INRE RUM

Det har varit lite klent med aktiviteten på denna sida, mitt fokus har det sista året legat på att utveckla mitt företag och tiden har inte riktigt funnits för att skriva något. Även om denna blogg tydligen har tenderat att utvecklats till konst och kulturkritik så har jag helt enkelt inte heller hittat något vettigt att skriva om. Jag tänkte länge skriva euforiskt om hur kulturdepartementet beslöt sig för att slänga ut Lena Rahoult med pottvattnet från ARKDES. Enligt uppgifter så handlade det om ekonomi. Eller rättare sagt total avsaknad av sans och vett då departementet fullkomligt öst pengar över ARKDES. Vilket jäkla namn förresten… bara namnbytet gick lös på några miljoner. Men Raholut lär väl dyka upp någon annanstans, säker i någon styrelse; Konstnärsnämnden, eller i något insynsråd. Bevare oss väl. 

Konstvärlden ser annars ut som vanlig, inte mycket som sticker ut och väcker känslor, förutom RESTAURERING AV INRE RUM i och kring Charlottenburg i Solna. Jag har tidigare skrivit om Kosmisk Kastrering, kurerat av konstnärerna Joakim Forsgren och Mikael Goralski. Det verkar som att vad de än gör så blir det extra av allt som jag gillar. I RESTAURERING AV INRE RUM snokar man upp alternativa minnen och blandar dem i en osalig röra som skapar en alternativ uppfattning av samtidshistorieskrivningen.

Konstnärerna/kuratorerna lyfter fram konstnärliga stickspår som genom intuitiva kopplingar blir till en omstörtande verksamhet där den lilla och den stora människans verksamheter får helt nya sammanhang och kvaliteter. För att närma sig en förklaring av vad det handlar om ser jag det vackra i att bjuda in Åsa Waldau att visa några små målningar, vilka dessutom inte alls är dåliga. Men hur bra konstnär hon än är eller kan bli kommer aldrig att spela någon roll då hon är och alltid förblir Kristi brud. I samma rum hänger ”90 grader Dick Bengtsson”. Solna kommun köpte in ett collage 1989 från konstnärens utställning vid Humlegården i Stockholm. (En utställning som jag väl kommer ihåg eftersom jag tyckte det var så förbaskat dåligt…) Collaget som har hängt på biblioteket under alla åren har visat sig hänga ett kvarts varv fel, därav namnet. Denna vridning beskriver också på ett poetiskt sätt Waldaus närvaro i rummet. Men även Pizzeria Nirvanas ägares fruktdjurstilleben mitt i rummet beskriver på ett bra sätt vad det handlar om. Historien berättar om att Nirvana tyvärr inte kunde husera vernissagepubliken men under diskussionerna med pizzans ägare framkom att denne varje jul gjorde ett fruktdjurstilleben. Mitt i rummet tronar nu detta stilleben upp sig med en svärm av kalasande fruktflugor omkring sig. Liksom en andlig närvaro utanför mänsklig kontroll. 

Hela utställnigne styrs för övrigt av en inre logik byggd av intuitioner och uppsnappade berättelser, den ena ger det andra och länkas vid varandra. Att Fylking i utställningens pedagogiska del berättar samtidshistoria med hjälp av en stadsvandring i Christer Petterssons fotspår är inte bara genialt utan ett alternativt folklivsminne som ger lite perspektiv på en annars snabbt förmörkad generell och i övrigt svepande historieskrivningen. En bisak lika viktig som något annat i sammanhanget är att en besökande Horace Engdahl berättar att han i ungdomsåren såg upp till den verbala och konstnärlige Christer Pettersson, (de gick i samma klass…) han var inte bara var en jävel på uppsatser han mördade dessutom Palme...  skevbilder, halvsanningar och mänskliga misstag lyfts fram och presenteras som de är i ett hopkok som skulle få af Klintberg att gå ner i brygga. Det här är helt enkelt fantastiskt bra nutidshistoria i maskopi med -och ibland maskerad till konst. Inte lite VAVD edition om ni nu kommer ihåg dem.

Slutligen vill jag tacka Joakim och Mikael för att ni återgett konsten en av dess viktigaste uppgifter nämligen att inspirera och fördjupa meningen med vardagen och i dess förlängning livet.

Lena Rahoult