söndag 11 juli 2010

Mubil children's workshop in Gerlesborg

Viveca Lärn- Yrkes ID del III

det är klart att man älskar sina ambassadörer. Hjärtepriset denna vecka går till Viveca Lärn författare och sommarkrönikör på Expressen. "När jag målar går pulsen och blodtrycket ner..." En halvsida i Expressen om att måla vid Gerlesborgsskolan. Bättre reklam för skolan är nog svårfunnet. Men det hon skriver är intressant ur fler perspektiv än rent marknadsföringsmässiga. 
    Viveca skriver...
"Min pappa var journalist och konstnär och hade genomgått Valands målarskola. Vår familj tecknade jämt, men ingen målande. Amatörmålare (dilettanter?) var ett rött skynke."
    Viveca skriver...
"Äntligen är jag amatör, en person som ägnar sig åt en verksamhet utan att ha det som yrke. Motsatsen är professionell. Jag har haft skrivandet som yrke sen jag var arton och jag ångrar inte en sekund. Men så fort jag jag skriver en inköpslista, ett brev eller en inbjudan känner jag att jag ARBETAR." 

I New York finns det 100 000 konstnärer sägs det. Jag tänker att alla konstnärer som har en utbildning kallar sig konstnärer även om dom försörjer sig som diskare på Grand Hyatt. Hur får man ihop detta. Man har en utbildning, ofta mycket lång. (Jag själv gick 11 år i konstskola!) Man arbetar hela dagen i ett yrke man ofta inte har någon utbildning för. På kvällar, helger och när barnen sover förbrukar man tub efter tub med karmosinrött och Pales gray. Man ställer ut på galleri  Knäpper och kanske vänder i dörren på Baselmässan, år efter år tills man antingen tröttnar och skär av sig örat eller så breakar man fullständigt och får en separatutställning på Moderna. Vilket händer lika ofta som man vinner 96 mkr på joker. Är man diskare eller konstnär? Jag är i en återvändsgränd. Jag lägger ner detta ämne.

fredag 9 juli 2010

yrkesidentiteten II

det är väl ett arv från den gamla akademien, alltså en klassfråga. Det fanns autodidakterna och sen fanns det konstnärerna. Att vara utbildad gav legitimitet åt en yrkestitel. Om man var autodidakt levde man lite på undantag. Genom Bologna avtalet och nya betydligt tuffare studielånsregler har vi klivit tillbaka ett par steg i historien, utbildning har återigen blivit en klassfråga. Gudnåde dig om du inte med minituös precision vet vad du vill med ditt liv och råkar ha konstnärsdrömmar eller för den delen juristdrömmar och efter något år plötsligen som från en klar himmel märker att detta var inte min grej. Jag skall bli konstnär, arkitekt eller, ja eller marinbiolog för den delen. Det är rätt kört om du inte har ärvda aktier i ABB eller ett mörkt hav av trissvinster. På så vis hamnar man åter i autodidaktfällan och kan på sin höjd bli en ny Van Gogh. Eller amatörforskare. (Amatörforskarna var alla för 100 år sedan engelska aristokrater.)

söndag 4 juli 2010

konstnärsidentiteten

...är den på väg bort? Jag har uppmärksammat att man som ung och kreativ i dag inte längre kanske är lika noga med sin yrkesidentifierande titel. Ena veckan gör man konst, nästa vecka kurerar man en utställning och skriver en debattartikel om omega 3 ursprunget. Och för att betala hyran jobbar man som AD assistent på Futurniture. (Eller som hemvårdare på Kosmo.) Vem vill då begränsa sig till att vara bara konstnär? Det är kanske på tiden att konstnärsrollen/identiteten kliver in i 2000 talet och anpassar sig till en ny, flexibel och kanske mer flytande yrkesidentitet. Eller är det så att titeln konstnär är precis så flexibel och flytande att alla kreativa människor med 13 olika jobb och på väg till eller mellan nått i dag är just konstnären? Jag blir inte klok på detta. Jag får fundera vidare.