tisdag 20 januari 2015

Per B Sundberg och Jon Eliasons fru.


Upplevelsen av konst är för mig ofta en väldigt privat affär. Jag kan rafsa förbi en mängd utställningar med ett högt tempo. Det dåliga kan få nästan samma tid som det jag känner är mer intressant. En stund senare, eller någon dag därefter kan jag summera mina känslor och upplevelser och plocka fram detaljer och intryck på ett sätt som jag känner är närvarande och levande. Jag är nog tränad och har stor erfarenhet av konst, form och innehåll, koncept och interventioner. Den privata affären kan jag sen diskutera och framkalla relativt ingående och djuplodat. Det som är bra kan jag beskriva och bedöma utifrån erfarenheter och referenser från tidigare sedda och upplevda. Denna beskrivning av upplevelser delar jag nog med många tänker jag. I alla fall tror jag att de som jag kan relatera till kan följa mitt resonemang i denna fråga. Vi brukar se ungefär samma saker och skratta åt samma fadäser och hylla samma trotsigheter. Vi är ungefär lika gamla och har ungefär samma bakgrund och i stort delar vi samma värderingar i många frågor. Vi är tillräckligt intelligenta för att förstå att detta är en begränsning och hörsammar och tar till oss med nyfikenhet andras åsikter, de som har andra utgångspunkter och andra referenser.  Vi är väl det som kallas kulturmän, gubbar numer…
Hursomhelst kom jag och tänka på detta när jag såg Per B Sundbergs utställning på Galleri Andrehn-Schiptjenko, eller det var efteråt när jag blänkte genom en blogg som jag fick länkat till mig via Facebook. Denna fick mig att inse att jag är en kulturgubbe som konsumerar kultur genom att reflektera och analysera. Något som jag plötsligen tror är en väldigt daterad väg in i förståelsen av konst. Bloggaren heter Jon Eliason och hans blogg heter människan och formen – Jon är formgivare och intresserad av människor och form. Men det är hans vackra fru som jag fastnar för. Inte hans erbarmligt kassa foton på Per B Sundbergs konst. Jag tänker att här har vi en kille som är fyrtio år och  bor på söder… kanske en granne. Och han har en väldigt väldigt snygg fru. Detta är något väsentligt för oss som möter hans blogg att förstå. Jag blir så klart väldigt nyfiken. En formgivare som uppenbarligen har problem med formspråket, i alla fall om man ser till hans bildspråk (aka formspråk). Jag vill se hur hans fru ser ut så jag googlar och googlar, men ingen läckerbit till fruga dyker upp någonstans. Men väldigt många stilfulla porträtt av denna Jon själv. Han har en katt också, denne Zigge, katten lystrar till namnet ZIGGE…. denne Devon Rex lyser också dessvärre med sin frånvaro.  Jag börjar succesivt mer och mer tycka riktigt illa om denna Jon som i ingressen vill blogga om hur vi människor upplever och uppfattar form och hur formen påverkar oss. Men sådana försök till upplysning lyser verkligen med sin frånvaro, utan bloggen handlar framförallt om hur fantastiskt lyckad hans karriär som formgivare är. Det är resor hit och dit för att söka formidéer och det är andra personliga fullträffar sida upp och sida ner.  Det är konsumtion och väldigt slarvigt presenterat. Det är mängd och kvantitet - absolut noll reflektion och analys. Kritik… nä det hör hemma hos kulturgubben. Jag går faktiskt igenom varenda formuppdrag som Jon haft och stirrar plötsligen på en Ikealjusstake som jag samtidigt har precis framför mig på bordet. Den är inte så tokig, tänker jag skrattade. Den stryker medhårs så det förslår, inga vassa kanter och inga tokerier –inget som på något sätt liknar Per B Sundbergs konst som Jon hyllar. Man ska nämligen hylla allt, i alla fall om det har frontat två dagstidningar.

Hur var det med Pers utställning då… skitbra! Absolut bäst just nu! Kan skriva spaltmeter om den… där har vi vår gemensamma nämnare jag och Jon. Förutom att vi har vackra fruar och bor på söder. Vi skriver lika mycket om Pers konst han och jag.
Sen tycker jag allt annat som han refererar till är skräp även om jag nyfiket försöker lyfta på varenda sten och ta till mig av hans fullträffar och hyllanden. 

Länk till Jons sida om Per. 


Peter Cornell - Kulturgubben nr1