fredag 30 november 2012

fina akvareller av Carl Michael von Hausswolff

... "Askan har sedan dess följt med mig; alltid funnits där … till hands … givit sig tillkänna. 2010 tog jag fram burken med askan och beslutade mig för att “göra något” med den. Jag tog fram ett antal akvarell papper och beslutade mig för att enbart täcka en rektangulär yta på dessa ark med aska utblandad med vatten. När jag så betraktade bilderna så “talade” dom till mig; figurer visade sig … som om askan innehåll energier eller minnen eller “själar” från människor … människor torterade, plågade och mördade av andra människor i ett av 1900-talets mest hänsynslösa krig. "

http://martinbrydergallery.se/?p=494

om jag hade anhöriga som mördats av nazisterna i ett förintelseläger skulle jag bli oerhört provocerad av Carl-Michaels estetiska akvareller målade av aska från ett förintelseläger. Det känns desperat och hänsynslöst. Nu menar jag inte att man skall censurera konsten och dess uttryck, MEN man skall vara medveten om att när man använder (över)laddade material står man på randen till en avgrund. Och det är inte alltid lätt att veta när man tippar över. 
Konsten är ett vasst svärd när det kommer till att uppmärksamma eller problematisera de kollektiva trauman som människans historia bär med sig. Vi har utarbetat metoder som fungerar bra i det offentliga rummet. Förintelsemonumentet i Berlin bygger på överenskomna beslut och mogna överväganden. Privata företag som bygger på egna äventyr i mänsklighetens djupaste mörker kan misslyckas och bli mer likt provocerande utspel än viktiga konstverk kretsande kring våra kanske allra svåraste frågor.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/konst--form/konstrecensioner/stulen-aska-banaliserar-folkmord/

konstnären entreprenör eller normbrytande outsider

Konstnären Kerstin Cmelka bjöd tillsammans med Signal och Lunds konsthall på liveinspelad pratshow. Temat för dagen; Art & Life. På ena ringsidan Tamara Malmeström och på andra sidan Clay Ketter.

Saxat från sydsvenskan:

"I gassande strålkastarljus brottades Tamara Malmeström med själva huvudfrågan. Att göra en uppdelning mellan konsten och det egna livet framstod för henne obegripligt. Det är en revolutionär handling att vara konstnär, hävdade hon. Alltid outsider, alltid med ekonomiska bekymmer, alltid engagerad i den kreativa processen. I andra änden av scenen ansåg Clay Ketter att det var osexigt att bara ha en identitet. Hellre fler: pappa, konstnär, företagare, musiker. Mot berättelser om bohemiska kollektiv ställde han sitt företagarhus med ateljé och professionell musikstudio. Det romantiska konstnärsidealet mötte 2000-talets målmedvetna entreprenör." http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/konstsamtal/

Som jag ser det gör kanske Clay det lite enkelt för sig. Nu var jag inte där och såg matchen men jag vet att Clay har en bra ekonomi. Det har inte alltid varit så för snickaren som spikade väggar på gallerier och konsthallar. Men i dag har han genom sitt konstnärskap och goda kontakter lyckats skapa en mindre förmögenhet. Inget fel på det, men det är betydligt lättare att inta den position som han gör med medvind i livet än tvärtom. 

Jag har en annan konstnär som det också går bra för. Han samarbetar med flera internationella gallerier och har under många år byggt upp ett gott varumärke, han är en begåvad målare och säljer i princip slut på alla utställningar. Problemet är att det tar tid att göra målningarna. Och han lyckas inte få upp priserna på den nivå han behöver för att klara sig på konsten. Han lider i medvind kan man säga och berättar att han snart ger upp konstnärskapet. Eller som han säger i nästa sekund; alternativet är att jag ger upp det liv som samhället och familjen  avkräver mig i fråga om normala medborgerliga rättigheter som snygga kvalitetskläder, sunda matvanor, barnens fritidsaktiviteter, lägenheten med banklånen, semesterresorna, bilen, sommarhuset och annat som man förutsätts ha. Samhället ställer också krav på att du skall betala skatt.

Det finns kanske en snårig medelväg som leder framåt utan att man med alla medel tvingas in i ett marginaliserat liv som outsider. Men att hitta den vägen och samtidigt göra en karriär inom konsten är i princip omöjligt om du inte redan har något som genom arv eller social begåvning plogar framför dig. Tyvärr är man som konstnär i de flesta fall tvungen att göra det avgörande valet att antingen satsa på en karriär inom konsten eller satsa på det liv som din familj (om du mot förmodan har någon) och samhället förväntar sig att du lever.




tisdag 20 november 2012

gatukonst nej men golvkonst


mer struktur

Lyktstolpe i Barcelona. Gaudi har förmodligen inspirerat. Jag skulle vilja se hur de tillverkar dem. Pressning, valsning, eller gjutet?

söndag 4 november 2012

mer galler






Ett känt galler för alla som skall till Djurgården från Slussen. Lika vacker varje gång. Ser nästan gjutet ut, men måste vara svetsat.

lördag 3 november 2012

misfits meets fits


Alla kan inte passa in och några missanpassade kanske passar bra tillsammans med de mer anpassade. Man kanske också kan se det som att ena parten skyddar den andra, i ett sunt sammanhang finns det plats, och behov av alla delar. Kontraster är också viktiga.

irrationellt


gruppdiskussion på Konstnärsnämnden

heldag med Konstnärsnämnden om Jämställdhet, konstnärliga kvaliteter, geografisk och åldersmässig spridning, mångfald i konstnärliga uttryck samt etnisk och kulturell mångfald. Intressant att träffa de olika arbetsgrupperna och diskutera hur de angriper dessa gemensamma frågeställningar.
Och vad är då kvalitet utifrån Konstnärsnämndens uppdrag och mål? Det är lätt att fastna i en (1) sorts kvalitetsbegrepp. Det finns många och de är jämförbara.

En fantastisk fasad



Tänk vad lite omsorg om detaljerna betyder. En fantastisk fasad i Örebro. Lägg särskilt märke till mossan och träreliefen i den fina gjutningen.