konstskandaler

Dan Jönsson har i DN (2012-12-27) på ett intressant vis tittat på konsten som medel för provokation. Överskriften slår fast att konstskandaler är nödvändiga. Jag undrar dock om det verkligen är en viktig uppgift för konstens att väcka skandal. Men även om artikelns rubrik handlar om säljande journalistik så drar Dan Jönsson en viktig slutsats i sin tes om konsten som oberoende politisk kraft. Ett medium likställt med andra samhällsnyttiga medier som har möjlighet att brett skapa debatt och ställa viktiga frågor på ett "tvärmedialt" sätt.
Alla utsagor i det offentliga och sociala kan tolkas politiskt. (Även konst som i sig själv med alla medel försöker undfly all politiserande aktivitet genom till exempel en estetisk inställsamhet är politik.) Det är betraktaren och framförallt brukaren som avgör innehållet och vilka syften som konsten användas till. Även om som Dan Jönsson i artikeln slår fast att konstens huvuduppgift är att bara var konst och vägvisare i mörkerseende, så återstår ändå frågan om vem som har tolkningsföreträde när konsten utnyttjas som slagträ för tveksamma politiska irrfärder. Sverigedemokraterna kan framgångsrikt använda Jenny Nyström och Carl Larsson i sin propaganda om svenskhet och islamofoberna och yttranderättsivrarna håller varandra i hand när de med Vilks tecknar rondellhundar. Och så hålls det på i ett självgenererande kretslopp.

Men det är inget fel i att vila ut i tanken att konstens rätt att vara konst är oantastbar eller som Dan Jönsson säger i artikeln:

"För dem som föredrar att vara på den säkra sidan, som tycker kons­tens uppgift är att sprida goda förebilder och slå vakt om en gemensam värdegrund, är det nog klokast att helt enkelt låta bli den."

konstnärsnämndens nya styrelse

och då har vi äntligen på de sista dagar räknade fått en ny styrelse i Konstnärsnämnden. Mångkultur är för en gång skull representerat genom Teshome Wondimu. Detta känns seriöst och superintressant. Och Bengt Toll som dessutom stuckit ut hakan mot kulturministern i debatten om digitaliseringspengarna får nu en bra position efter att nyligen ha slutat som vd på filminstitutet.  Antingen är detta en värdig och seriös gest från kulturdepartementet eller ett desperat sista kort. Både Dominic Power och Helena Larsson, nytillträdd kommunikationschef för Nobelmuseet arbetar målmedvetet för den "storindustriella" satsningen på kreativa näringar, inte helt otippat i linje med regeringens satsning på entreprenörskap och ekonomisk utväxling inom kulturlivet.
Gunilla Kindstrand ersätter Ingrid Elam som ordförande och Håkan Rehnberg fortsätter som vice ordförande.
Ja vad skall man säga om detta då. Ingenting... Elam blir saknad och Håkan har mer på fötterna. Hoppas han kan fortsätta förorda Bildkonstnärsfondens arbete i konkurrens med koreograferna.

vi brukar inte se muntliga avtal som avtal... jisses!

Min-Jung Jonsson och Fotografiska borde kanske lära av snubblande politiker och göra en pudel i stället för att prata i nattmössan; ett muntligt avtal brukar vi inte se som ett avtal... eller vad är det hon säger? Denna glidning kommer garanterat att bli en tidlös klassiker från den privata kultursfären. Fotografiska är en populistisk besökssuccé som traskat raskt fram i Stockholms kulturliv. Snabbfotade kulturentreprenörer i all ära men inte med konstnären som kulmat!

gruvtorn Åtvidaberg

Mitt i isande förvintern kan man inte annat än att längta till sommaren och ett rejält gruvtorn från Åtvidabergsskogarna. Tyvärr tror jag inte att det kommer att stå kvar många fler vintrar. Jag undrar om man kanske skall göra ett överlevnadsingreppsprojekt och ta med spik, såg och plankor!

allmänna opinionen

vad är den allmänna opinionen? Ett uttryck som står för merparten av omdömen kring en specifik fråga. En generaliseringsmodell kan man kanske säga. Media är i frågan dragande och skapar genom positiv eller negativ ordning utslag för den allmänna opinionen. Hursomhelst så drog ett par skribenter genom skarpa fördömanden ner von Hausswolffs utställning på Martin Bryder gallery i avgrunden. Stängt på grund av medial påverkan och total tystnad från konstnären.

fina akvareller av Carl Michael von Hausswolff

... "Askan har sedan dess följt med mig; alltid funnits där … till hands … givit sig tillkänna. 2010 tog jag fram burken med askan och beslutade mig för att “göra något” med den. Jag tog fram ett antal akvarell papper och beslutade mig för att enbart täcka en rektangulär yta på dessa ark med aska utblandad med vatten. När jag så betraktade bilderna så “talade” dom till mig; figurer visade sig … som om askan innehåll energier eller minnen eller “själar” från människor … människor torterade, plågade och mördade av andra människor i ett av 1900-talets mest hänsynslösa krig. "

http://martinbrydergallery.se/?p=494

om jag hade anhöriga som mördats av nazisterna i ett förintelseläger skulle jag bli oerhört provocerad av Carl-Michaels estetiska akvareller målade av aska från ett förintelseläger. Det känns desperat och hänsynslöst. Nu menar jag inte att man skall censurera konsten och dess uttryck, MEN man skall vara medveten om att när man använder (över)laddade material står man på randen till en avgrund. Och det är inte alltid lätt att veta när man tippar över. 
Konsten är ett vasst svärd när det kommer till att uppmärksamma eller problematisera de kollektiva trauman som människans historia bär med sig. Vi har utarbetat metoder som fungerar bra i det offentliga rummet. Förintelsemonumentet i Berlin bygger på överenskomna beslut och mogna överväganden. Privata företag som bygger på egna äventyr i mänsklighetens djupaste mörker kan misslyckas och bli mer likt provocerande utspel än viktiga konstverk kretsande kring våra kanske allra svåraste frågor.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/konst--form/konstrecensioner/stulen-aska-banaliserar-folkmord/

konstnären entreprenör eller normbrytande outsider

Konstnären Kerstin Cmelka bjöd tillsammans med Signal och Lunds konsthall på liveinspelad pratshow. Temat för dagen; Art & Life. På ena ringsidan Tamara Malmeström och på andra sidan Clay Ketter.

Saxat från sydsvenskan:

"I gassande strålkastarljus brottades Tamara Malmeström med själva huvudfrågan. Att göra en uppdelning mellan konsten och det egna livet framstod för henne obegripligt. Det är en revolutionär handling att vara konstnär, hävdade hon. Alltid outsider, alltid med ekonomiska bekymmer, alltid engagerad i den kreativa processen. I andra änden av scenen ansåg Clay Ketter att det var osexigt att bara ha en identitet. Hellre fler: pappa, konstnär, företagare, musiker. Mot berättelser om bohemiska kollektiv ställde han sitt företagarhus med ateljé och professionell musikstudio. Det romantiska konstnärsidealet mötte 2000-talets målmedvetna entreprenör." http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/konstsamtal/

Som jag ser det gör kanske Clay det lite enkelt för sig. Nu var jag inte där och såg matchen men jag vet att Clay har en bra ekonomi. Det har inte alltid varit så för snickaren som spikade väggar på gallerier och konsthallar. Men i dag har han genom sitt konstnärskap och goda kontakter lyckats skapa en mindre förmögenhet. Inget fel på det, men det är betydligt lättare att inta den position som han gör med medvind i livet än tvärtom. 

Jag har en annan konstnär som det också går bra för. Han samarbetar med flera internationella gallerier och har under många år byggt upp ett gott varumärke, han är en begåvad målare och säljer i princip slut på alla utställningar. Problemet är att det tar tid att göra målningarna. Och han lyckas inte få upp priserna på den nivå han behöver för att klara sig på konsten. Han lider i medvind kan man säga och berättar att han snart ger upp konstnärskapet. Eller som han säger i nästa sekund; alternativet är att jag ger upp det liv som samhället och familjen  avkräver mig i fråga om normala medborgerliga rättigheter som snygga kvalitetskläder, sunda matvanor, barnens fritidsaktiviteter, lägenheten med banklånen, semesterresorna, bilen, sommarhuset och annat som man förutsätts ha. Samhället ställer också krav på att du skall betala skatt.

Det finns kanske en snårig medelväg som leder framåt utan att man med alla medel tvingas in i ett marginaliserat liv som outsider. Men att hitta den vägen och samtidigt göra en karriär inom konsten är i princip omöjligt om du inte redan har något som genom arv eller social begåvning plogar framför dig. Tyvärr är man som konstnär i de flesta fall tvungen att göra det avgörande valet att antingen satsa på en karriär inom konsten eller satsa på det liv som din familj (om du mot förmodan har någon) och samhället förväntar sig att du lever.

gatukonst nej men golvkonst

mer struktur

Lyktstolpe i Barcelona. Gaudi har förmodligen inspirerat. Jag skulle vilja se hur de tillverkar dem. Pressning, valsning, eller gjutet?

mer galler

Ett känt galler för alla som skall till Djurgården från Slussen. Lika vacker varje gång. Ser nästan gjutet ut, men måste vara svetsat.

misfits meets fits

Alla kan inte passa in och några missanpassade kanske passar bra tillsammans med de mer anpassade. Man kanske också kan se det som att ena parten skyddar den andra, i ett sunt sammanhang finns det plats, och behov av alla delar. Kontraster är också viktiga.

irrationellt

gruppdiskussion på Konstnärsnämnden

heldag med Konstnärsnämnden om Jämställdhet, konstnärliga kvaliteter, geografisk och åldersmässig spridning, mångfald i konstnärliga uttryck samt etnisk och kulturell mångfald. Intressant att träffa de olika arbetsgrupperna och diskutera hur de angriper dessa gemensamma frågeställningar.
Och vad är då kvalitet utifrån Konstnärsnämndens uppdrag och mål? Det är lätt att fastna i en (1) sorts kvalitetsbegrepp. Det finns många och de är jämförbara.

En fantastisk fasad

Tänk vad lite omsorg om detaljerna betyder. En fantastisk fasad i Örebro. Lägg särskilt märke till mossan och träreliefen i den fina gjutningen.

Kenneth Gustavsson

...en oändlighet av svärta och gråskalor.

Man Rays tröja.

Grind eller... stridsvagnshinder.

Jag blev lite förtjust i denna grind som jag hittade på Folkets Hus i Sundsvall. Förmodligen har de haft oönskade besök och vill en gång för alla sätta stopp för detta. Här ville man få nått som höll för... stridsvagnar. Rejält och avskräckande. Lite Mad Max estetik.

Heinz Müllner har gått bort.

Visst är föräldrarna de viktigaste personerna i livet men därefter kommer lärarna. I alla fall de bra, de som tror och vill något. Heinz var min lärare på Konsthögskolan under 5 år. Som elev vill man ta genvägar, han var därför den man ibland undvek. Heinz gick till botten med frågorna, kunskapen och livet. Och det kunde ibland ta tid, viktig tid som då tycktes gå förlorad i en filosofisk diskussion om hur man kan gjuta av vatten eller luft. Som tur är så förstår man bättre i dag hur viktigt det är att inte alltid gena sig genom arbetet. Tack för det osjälviska engagemang du skänkte oss. Du är saknad.

ärvda förutsättningar

ja det var väl lite så jag menade, men det kan ju också vara väldigt frustrerande att inte klara sig själv genom sitt yrke utan tvingas leva på gamla tillgångar. Ringa pappa i tid och otid. Närande och tärande generationer.

yrke - amatörkonstnär

läser en ansökan -Yrke: amatörkonstnär, tänker; du är inte ensam! Snittåldern för yrkesverksamma konstnärer ligger gissningsvis på 37 år. Vid 45 har 50% annat yrke och därefter väntar livet som amatör. Om du inte har en privatförmögenhet dvs.

Kvik Art center vs Ulf Lundell

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1680695/Ulf-Lundells-brev.html

jag håller med Ulf Lundell. Även om konstnären Lundell har noll cred inom konsten törs jag nog säga att Lundell har rätt. Man måste vara varlig med konsten, särskilt utanför den vita kuben när konsten kontext inte längre är självklar. Konst i naturen, land art osv måste samspela och inte tävla om sin berättigade plats. Lundell har fått en 18 meters betongkoloss med tillhörande folkinvasion istället för lugn och ro och skogsdungar. Tänk vad maskulin lobbyism ställer till det.