fina akvareller av Carl Michael von Hausswolff

... "Askan har sedan dess följt med mig; alltid funnits där … till hands … givit sig tillkänna. 2010 tog jag fram burken med askan och beslutade mig för att “göra något” med den. Jag tog fram ett antal akvarell papper och beslutade mig för att enbart täcka en rektangulär yta på dessa ark med aska utblandad med vatten. När jag så betraktade bilderna så “talade” dom till mig; figurer visade sig … som om askan innehåll energier eller minnen eller “själar” från människor … människor torterade, plågade och mördade av andra människor i ett av 1900-talets mest hänsynslösa krig. "

http://martinbrydergallery.se/?p=494

om jag hade anhöriga som mördats av nazisterna i ett förintelseläger skulle jag bli oerhört provocerad av Carl-Michaels estetiska akvareller målade av aska från ett förintelseläger. Det känns desperat och hänsynslöst. Nu menar jag inte att man skall censurera konsten och dess uttryck, MEN man skall vara medveten om att när man använder (över)laddade material står man på randen till en avgrund. Och det är inte alltid lätt att veta när man tippar över. 
Konsten är ett vasst svärd när det kommer till att uppmärksamma eller problematisera de kollektiva trauman som människans historia bär med sig. Vi har utarbetat metoder som fungerar bra i det offentliga rummet. Förintelsemonumentet i Berlin bygger på överenskomna beslut och mogna överväganden. Privata företag som bygger på egna äventyr i mänsklighetens djupaste mörker kan misslyckas och bli mer likt provocerande utspel än viktiga konstverk kretsande kring våra kanske allra svåraste frågor.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/konst--form/konstrecensioner/stulen-aska-banaliserar-folkmord/