Restaurering av inre rum - Bilder

En kasse äpplen. Ej med i utställningen -tror jag. 

RESTAURERING AV INRE RUM

Det har varit lite klent med aktiviteten på denna sida, mitt fokus har det sista året legat på att utveckla mitt företag och tiden har inte riktigt funnits för att skriva något. Även om denna blogg tydligen har tenderat att utvecklats till konst och kulturkritik så har jag helt enkelt inte heller hittat något vettigt att skriva om. Jag tänkte länge skriva euforiskt om hur kulturdepartementet beslöt sig för att slänga ut Lena Rahoult med pottvattnet från ARKDES. Enligt uppgifter så handlade det om ekonomi. Eller rättare sagt total avsaknad av sans och vett då departementet fullkomligt öst pengar över ARKDES. Vilket jäkla namn förresten… bara namnbytet gick lös på några miljoner. Men Raholut lär väl dyka upp någon annanstans, säker i någon styrelse; Konstnärsnämnden, eller i något insynsråd. Bevare oss väl. 

Konstvärlden ser annars ut som vanlig, inte mycket som sticker ut och väcker känslor, förutom RESTAURERING AV INRE RUM i och kring Charlottenburg i Solna. Jag har tidigare skrivit om Kosmisk Kastrering, kurerat av konstnärerna Joakim Forsgren och Mikael Goralski. Det verkar som att vad de än gör så blir det extra av allt som jag gillar. I RESTAURERING AV INRE RUM snokar man upp alternativa minnen och blandar dem i en osalig röra som skapar en alternativ uppfattning av samtidshistorieskrivningen.

Konstnärerna/kuratorerna lyfter fram konstnärliga stickspår som genom intuitiva kopplingar blir till en omstörtande verksamhet där den lilla och den stora människans verksamheter får helt nya sammanhang och kvaliteter. För att närma sig en förklaring av vad det handlar om ser jag det vackra i att bjuda in Åsa Waldau att visa några små målningar, vilka dessutom inte alls är dåliga. Men hur bra konstnär hon än är eller kan bli kommer aldrig att spela någon roll då hon är och alltid förblir Kristi brud. I samma rum hänger ”90 grader Dick Bengtsson”. Solna kommun köpte in ett collage 1989 från konstnärens utställning vid Humlegården i Stockholm. (En utställning som jag väl kommer ihåg eftersom jag tyckte det var så förbaskat dåligt…) Collaget som har hängt på biblioteket under alla åren har visat sig hänga ett kvarts varv fel, därav namnet. Denna vridning beskriver också på ett poetiskt sätt Waldaus närvaro i rummet. Men även Pizzeria Nirvanas ägares fruktdjurstilleben mitt i rummet beskriver på ett bra sätt vad det handlar om. Historien berättar om att Nirvana tyvärr inte kunde husera vernissagepubliken men under diskussionerna med pizzans ägare framkom att denne varje jul gjorde ett fruktdjurstilleben. Mitt i rummet tronar nu detta stilleben upp sig med en svärm av kalasande fruktflugor omkring sig. Liksom en andlig närvaro utanför mänsklig kontroll. 

Hela utställnigne styrs för övrigt av en inre logik byggd av intuitioner och uppsnappade berättelser, den ena ger det andra och länkas vid varandra. Att Fylking i utställningens pedagogiska del berättar samtidshistoria med hjälp av en stadsvandring i Christer Petterssons fotspår är inte bara genialt utan ett alternativt folklivsminne som ger lite perspektiv på en annars snabbt förmörkad generell och i övrigt svepande historieskrivningen. En bisak lika viktig som något annat i sammanhanget är att en besökande Horace Engdahl berättar att han i ungdomsåren såg upp till den verbala och konstnärlige Christer Pettersson, (de gick i samma klass…) han var inte bara var en jävel på uppsatser han mördade dessutom Palme...  skevbilder, halvsanningar och mänskliga misstag lyfts fram och presenteras som de är i ett hopkok som skulle få af Klintberg att gå ner i brygga. Det här är helt enkelt fantastiskt bra nutidshistoria i maskopi med -och ibland maskerad till konst. Inte lite VAVD edition om ni nu kommer ihåg dem.

Slutligen vill jag tacka Joakim och Mikael för att ni återgett konsten en av dess viktigaste uppgifter nämligen att inspirera och fördjupa meningen med vardagen och i dess förlängning livet.

Lena Rahoult

Omkonst vs. DN /Konstfack part II

Rektor Maria Lantz tar ställning i den ännu inte infekterade debatten om kritiken av vårutställningen.
(Här kan du läsa Marias korta men rätt tydliga partsinlaga.)
Att ta ställning för ett ställningstagande där två olika riktningar men i princip samma sorts lågmälda bejakande är nog rätt känsligt om det kommer från rektorn. Problemet torde vara att det kan hänvisa till en framtida och förmodade förändrad inriktning på utbildningens utstakade väg. Koncept och samhällsorientering på ena sidan och formalism och estetik på andra sidan. Maria Lantz tar oväntat parti för formalismen.

omkonst - kritiker/skämtar han?

Omkonsts ledarkritiker gör bort sig totalt och kallar Bo Madestrand för en "självframkallad visuell analfabet". Och som anledning till denna verbala örfil (misshugg) hänvisar Leif Mattsson till att Madestrand ger en falsk bild av Konstfacks elevutställning och inte ser utställningen med de öppna och fördomsfria ögon Mattsson förmodligen väljer att kalla sina.

"Leif Mattssons text har blivit en snackis inom konstvärlden och har samtidigt blivit sajten Omkonsts mest lästa artikel under en dag på 12 år. Många uppskattar att någon säger ifrån, säger redaktören."
(Från Dagens media article3828018)

Det är inte utan att man undrar om det inte är så att recensionen (som finns att läsa här) är populär på grund av att den så osminkat ger sig på DNs kritiker Bo Madestrand och kallar honom oetisk!

Det kan ju knappast vara en nyhet att man kan se en utställning utifrån olika perspektiv och med olika kunskaper och intressen.

Jag läser Mattssons text om och om igen och fattar verkligen ingenting. Vad i samtidskonsten är historielöst kan man till exempel undra. Och hur hänger hantverkskunnande ihop med att en mindre del syftar till att blir fri konstnär.  Och politiskt färgade interventioner måste han mena och inte intentioner, eller? Det är som om det gått Mattsson totalt förbi att Konstfack Konst under minst ett decennium framförallt haft program som varit ofta radikalt samhällsengagerade. Även de mer hantverksorienterade utbildningarna som till exempel Keramik och Glas har en lång tradition av konceptkonst och just politiska interventioner snarare än intresse för innehållsvaga föremål.

Nej, årets examensutställning domineras varken av relationism eller politiskt färgade intentioner, snarare tvärt om. Här visas av tradition och nödvändighet mycket hantverkskunnande. Och tur är väl det då endast en mindre del av utställarna syftar mot en karriär som fri konstnär. De övriga, hundratals mångkunniga Konstfackselever, bör således inte bedömas utifrån historielösa samtidskonstbegrepp. 
(Från Omkonsts recension av Konstfacksutställningen 2014.)

"– Det är många som är berörda. Man borde skicka ut fler skribenter. Det är ofta Bo som skickas ut på sådana här jobb och han gör ett dåligt jobb. Han är oetisk, säger Leif Mattsson och fortsätter:
– Bo Madestrand företräder ändå en av Sveriges största tidningars kultursidor, som har stora resurser, och han ger en falsk bild av utställningen. Jag anar att det finns en agenda där, att han vill att konsten ska drivas åt ett visst håll. Han kom till utställningen och letade efter något som kunde bekräfta hans egna åsikter. Det är en tokig grej för en skribent, att leta bekräftelse på det sättet." (Från Dagens media article3828018)

Vänta nu... är det inte precis det som Leif Mattson själv gör i sin recension i sin nättidning Omkonst?

Nedan kan du läsa Bo Madestrands text som jag väljer att kopiera in. (Eftersom man måste vara prenumerant på DN för att läsa den.) Jag får väl ta bort den om det är någon upphovsrättsligt mot DN eller Madstrand. Men det får väl visa sig.

Årets vårutställning på Konstfack präglas av projekt om angelägna samhällsfrågor och en sinnlig känsla för material. Smyckes- och metalleleverna glänser mest, tycker Bo Madestrand.

Årets vårutställning på Konstfack präglas av projekt om angelägna samhällsfrågor och en sinnlig känsla för material. Smyckes- och metalleleverna glänser mest, tycker Bo Madestrand.

Konst/design
Vårutställning,
Konstfack, Stockholm
Visas till och med 27/5
Det har hänt något med jaggenerationen. De tycks ha lyft blicken från det egna navelluddet och upptäckt världen omkring sig – kanske som en effekt av det hårdnande politiska klimatet, eller som en reaktion mot den ytliga selfiekulturen. Det är i alla fall intrycket man får på årets elevutställning på Konstfack, där flera av de drygt 170 studenterna tar sig an aktuella och angelägna ämnen, från självsvält till gentrifiering, den oetiska matindustrin och krig.
Ett av de starkaste verken är konstkandidaten Madeleine Kozmas rumsinstallation med telefonsvararmeddelanden från unga människor som precis dött i en sjukdom eller tagit livet av sig. Det är som om de raspiga, lite nonchalanta rösterna talar till oss från andra sidan, den banala vardagligheten ger inspelningarna en tragisk karaktär – särskilt i relation till regissören Malik Bendjellouls plötsliga bortgång häromdagen. Det trånga rummet, med dess låga takhöjd, bidrar till verkets klaustrofobiska, dova stämning.

Annons:

Klasskamraten Lucia Paganos film med scener från ett typiskt svenskt fikarum är mer lättsam i tilltalet, men här finns också en isande undertext. Det vardagliga småpratet avslöjar sociala hierarkier, där pikar, passiv aggression och utfrysning infekterar arbetsklimatet. Det är som om Lars Norén skulle ha skrivit manuset till en kortfilm av Roy Andersson, här finns ett exakt tonfall och en ironisk distans som hindrar verket från att bli allt för plojigt eller didaktiskt.
På konstavdelningen märks också masterstudenten Ivar Hagrens dokumentära projekt från en sunkkrog i förorten Aspudden, inte så långt från Konstfack vid Telefonplan. I text och bild visar Hagren gentrifieringens effekter i en gammal arbetarförort, där de nybyggda bostadsrättshusen reser sig som hotfulla jättar runt det slitna ölhaket. Det är en melankolisk betraktelse över en plats som inte längre riktigt hör hemma i vårt totalsanerade samhälle.
Här finns också ett par bra inomkonstnärliga verk. Emil Magnúsarson Borhammar har gjort en finurlig videoinstallation, där han för en inre monolog med sin mamma om vilka krav som ställs på dagens konstnärer och hur man manövrerar sig fram på marknaden med lika delar talang och smartness. En hög plastpåsar fyllda med småsten på golvet symboliserar summan av hans studielån under skolåren – 90 240 kronor.
Här finns dessutom Anna Lidbergs dockskåp i form av en galleribyggnad i skala 1:100, där samtliga masterelever visar verk i krympt skala. Lidberg har även skapat en tekniskt raffinerad installation med videofilmer och en bebodd kopieringsapparat, också den en kommentar till kontorslivets inneboende absurditet och kvävande rutiner.
Men det är ändå studenterna på smyckes- och metallutbildningen som glänser mest, precis som förra året. De förenar starka konstnärliga idéer med en materialkänsla och gestaltningsförmåga som får en del av konststudenternas verk att kännas halvfärdiga. Deras verk har en sensuell, taktil kvalitet, ofta med en surrealistisk underström.
Se bara på kandidaten Tilda Dalundes installation av konservburkar som fyllts med patroner och klätts in med metalliskt tyg, en både poetisk och konkret illustration av jordens ändliga resurser och de konflikter som kan uppstå när de börjar ta slut. Alldeles intill har Emil Särelind placerat ut organiska smycken på ett bord, säregna objekt som för tankarna till inälvor eller djurkroppar, medan Linda Ottosson har skapat en serie snåriga, oroande smycken som refererar till ätstörningar.
På magisternivån har Tobias Alm gjort en grupp verktyg och ett verktygsbälte i mjukt, hudfärgat silikon som kommenterar Martin Timell-generationens erotiserade förhållande till verktyg och avväpnar dem med feminint kodade attribut, medan Kamran Babrak skapat kopparglänsande skulpturala hybrider av kroppsdelar och bruksobjekt.
Samma sinnliga förhållande till materialitet och kroppslighet går igen hos flera textilstudenter, till exempel Rebecka M Vestergren Ahlin som skapat en klinisk installation med instrument, organiska objekt och proteser som för tankarna såväl till den franska konstnären Orlans kroppsmodifieringar som Matthew Barneys absurda filmverk.
Kvaliteten på årets utställning är genomgående jämn och hög, men vore jag gallerist eller curator är det framför allt på dessa avdelningar jag skulle söka nya talanger.
På facken för industridesign, möbler och arkitektur är däremot stämningen mer avslagen. I arkitektur och design finns nyckeln till lösningen av många av dagens samhällsproblem, från segregering till överkonsumtion, men det är bara ett fåtal projekt som direkt kommenterar dem. Bland undantagen märks Sara Benevides kökshyllor för en mer resurssnål matförvaring, samt Arash Eskafis ”smarta” fruktskål, som själv berättar vilka frukter som behöver kompletteras.
Men den stora gåtan är ändå varför studenterna på magisternivå i ämnet Storytelling har så lite att berätta. Deras projekt är, med några undantag, snåriga, otillgängliga och abstrakta, trots utbildningens fokus på historier. De stora berättelserna finns uppenbarligen någon annanstans.

Bo Madestrand
konst@dn.se

Temalekpark Pelle Svanslös värld

KULTURHISTORISKT INTRESSANTA PARKER OCH PROMENADER

"De parker och promenader som tas upp här är valda för att de är tidstypiska representanter för sin tids stilideal... kulturhistoriska kvaliteter i parkerna ska tas till vara." 

KULTURHISTORISKA PARKER

Mål:

Uppsala ska vara en kommun där olika tiders avtryck och ideal ska kunna avläsas i parkerna.

Riktlinjer:

Höj medvetenheten om parkernas roll i den historiska stadsbilden. (KTN)

Ta tillvara kulturhistoriska kvaliteter i parkerna. (GSN)

Gestalta nya parker för framtidens kulturarv. (GSN)

Citat ovan från Uppsalas parkplan.

Carolinaparken (Engelska parken)

1805/1820-tal. Sveriges första offentliga park. Beslutet om att avsätta marken till stadsbornas förlustelse togs 1805 men på grund av stadsbranden 1809 på börjades anläggningen först på 1820-talet. Lindallén tillhör Uppsalas äldsta parkträd. 

Visst är det positivt att konstnärer får arbetstillfällen. Men däremot kan jag se stora problem i att man i denna fantastiska och tidstypiska park anlägger en kitchlekpark med Pelle Svanslös som huvudperson. Varför skall inte gubbar och gummor ostört kunna ta en promenad till kyrkogården utan en galen hoper tjoande ungar skall virvla runt och föra väsen. Att rusta upp en lekpark är en sak. Men att förstöra Sveriges första offentliga och tillika en mycket vacker park är en betydligt mer allvarlig sak.

Varsomhelst annars men inte på den platsen!

Läs mer här: 

http://www.uppsala.se/sv/Kulturfritid/Parker-lekplatser/Lekplatser/Pelle-Svanslos-varld-i-Carolinaparken/

lost and found

Förvånad!

Konstnärerna på Österlen sätter avtryck i världen. Äntligen kan man kanske säga.

Ny turistinformation Centralen

Det var ju verkligen på tiden att det kom upp en turistinformationskiosk på centralen. Man kan ibland undra hur lång tid något kan ta. Kiosken är dessutom verkligen fin med mässinggardin och vackra beslag. Vilka hantverkare har gjort detta undrar vi? Eller är det ett inköp, upphandlad inom EU och tillverkad i förslagsvis Tyskland.
 

Spiral Reflex 1960

 

Spiral Reflex 

Arne Jones 14 meter höga aluminiumskulptur färdigställd 1960 står stadig utanför Skönsbergs folket hus, staden i staden Sundsvall 2014. Thaikiosken är igenbommad och punkthuset känns öde och stumt. Intet liv står att finna även om någon frusen skyndar in till ATG för att spela några rader.

Saxar från Wikipedian:
Arne Jones skrev in sig som elev på Ålsta folkhögskola i Medelpad när han var 17 år gammal. Där mötte han under andra året författaren Lars Ahlin. Deras djupa vänskap blev livslång och Lars Ahlin hjälpte också Arne Jones att finansiera studierna på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm där han blev antagen 1942. Dessförinnan, då han 1936 kom till Stockholm, deltog han i Tekniska skolans aftonkurs i reklamteckning. I klassen för ornamentsmodellering övade han framgångsrikt upp sin hantverksskicklighet och fick därefter ett lärlingskontrakt hos ett sten- och bildhuggeri. I arbetet ingick att lämna nyslipade mejslar till skulptörer. I och med detta kom han i kontakt med Bror Hjorth, som blev något av en läromästare.