"Leif Mattssons text har blivit en snackis inom konstvärlden och har samtidigt blivit sajten Omkonsts mest lästa artikel under en dag på 12 år. Många uppskattar att någon säger ifrån, säger redaktören."
(Från Dagens media article3828018)
Det är inte utan att man undrar om det inte är så att recensionen (som finns att läsa här) är populär på grund av att den så osminkat ger sig på DNs kritiker Bo Madestrand och kallar honom oetisk!
Det kan ju knappast vara en nyhet att man kan se en utställning utifrån olika perspektiv och med olika kunskaper och intressen.
Jag läser Mattssons text om och om igen och fattar verkligen ingenting. Vad i samtidskonsten är historielöst kan man till exempel undra. Och hur hänger hantverkskunnande ihop med att en mindre del syftar till att blir fri konstnär. Och politiskt färgade interventioner måste han mena och inte intentioner, eller? Det är som om det gått Mattsson totalt förbi att Konstfack Konst under minst ett decennium framförallt haft program som varit ofta radikalt samhällsengagerade. Även de mer hantverksorienterade utbildningarna som till exempel Keramik och Glas har en lång tradition av konceptkonst och just politiska interventioner snarare än intresse för innehållsvaga föremål.
Nej, årets examensutställning domineras varken av relationism eller politiskt färgade intentioner, snarare tvärt om. Här visas av tradition och nödvändighet mycket hantverkskunnande. Och tur är väl det då endast en mindre del av utställarna syftar mot en karriär som fri konstnär. De övriga, hundratals mångkunniga Konstfackselever, bör således inte bedömas utifrån historielösa samtidskonstbegrepp.
(Från Omkonsts recension av Konstfacksutställningen 2014.)
"– Det är många som är berörda. Man borde skicka ut fler skribenter. Det är ofta Bo som skickas ut på sådana här jobb och han gör ett dåligt jobb. Han är oetisk, säger Leif Mattsson och fortsätter:
– Bo Madestrand företräder ändå en av Sveriges största tidningars kultursidor, som har stora resurser, och han ger en falsk bild av utställningen. Jag anar att det finns en agenda där, att han vill att konsten ska drivas åt ett visst håll. Han kom till utställningen och letade efter något som kunde bekräfta hans egna åsikter. Det är en tokig grej för en skribent, att leta bekräftelse på det sättet." (Från Dagens media article3828018)
Vänta nu... är det inte precis det som Leif Mattson själv gör i sin recension i sin nättidning Omkonst?
Nedan kan du läsa Bo Madestrands text som jag väljer att kopiera in. (Eftersom man måste vara prenumerant på DN för att läsa den.) Jag får väl ta bort den om det är någon upphovsrättsligt mot DN eller Madstrand. Men det får väl visa sig.
Årets vårutställning på Konstfack präglas av
projekt om angelägna samhällsfrågor och en sinnlig känsla för material.
Smyckes- och metalleleverna glänser mest, tycker Bo Madestrand.
Årets vårutställning på Konstfack präglas
av projekt om angelägna samhällsfrågor och en sinnlig känsla för
material. Smyckes- och metalleleverna glänser mest, tycker Bo
Madestrand.
Konst/designVårutställning,
Konstfack, Stockholm
Visas till och med 27/5
Det har hänt något med jaggenerationen. De tycks ha lyft blicken från det egna navelluddet och upptäckt världen omkring sig – kanske som en effekt av det hårdnande politiska klimatet, eller som en reaktion mot den ytliga selfiekulturen. Det är i alla fall intrycket man får på årets elevutställning på Konstfack, där flera av de drygt 170 studenterna tar sig an aktuella och angelägna ämnen, från självsvält till gentrifiering, den oetiska matindustrin och krig.
Ett av de starkaste verken är konstkandidaten Madeleine Kozmas rumsinstallation med telefonsvararmeddelanden från unga människor som precis dött i en sjukdom eller tagit livet av sig. Det är som om de raspiga, lite nonchalanta rösterna talar till oss från andra sidan, den banala vardagligheten ger inspelningarna en tragisk karaktär – särskilt i relation till regissören Malik Bendjellouls plötsliga bortgång häromdagen. Det trånga rummet, med dess låga takhöjd, bidrar till verkets klaustrofobiska, dova stämning.
Annons:
På konstavdelningen märks också masterstudenten Ivar Hagrens dokumentära projekt från en sunkkrog i förorten Aspudden, inte så långt från Konstfack vid Telefonplan. I text och bild visar Hagren gentrifieringens effekter i en gammal arbetarförort, där de nybyggda bostadsrättshusen reser sig som hotfulla jättar runt det slitna ölhaket. Det är en melankolisk betraktelse över en plats som inte längre riktigt hör hemma i vårt totalsanerade samhälle.
Här finns också ett par bra inomkonstnärliga verk. Emil Magnúsarson Borhammar har gjort en finurlig videoinstallation, där han för en inre monolog med sin mamma om vilka krav som ställs på dagens konstnärer och hur man manövrerar sig fram på marknaden med lika delar talang och smartness. En hög plastpåsar fyllda med småsten på golvet symboliserar summan av hans studielån under skolåren – 90 240 kronor.
Här finns dessutom Anna Lidbergs dockskåp i form av en galleribyggnad i skala 1:100, där samtliga masterelever visar verk i krympt skala. Lidberg har även skapat en tekniskt raffinerad installation med videofilmer och en bebodd kopieringsapparat, också den en kommentar till kontorslivets inneboende absurditet och kvävande rutiner.
Men det är ändå studenterna på smyckes- och metallutbildningen som glänser mest, precis som förra året. De förenar starka konstnärliga idéer med en materialkänsla och gestaltningsförmåga som får en del av konststudenternas verk att kännas halvfärdiga. Deras verk har en sensuell, taktil kvalitet, ofta med en surrealistisk underström.
Se bara på kandidaten Tilda Dalundes installation av konservburkar som fyllts med patroner och klätts in med metalliskt tyg, en både poetisk och konkret illustration av jordens ändliga resurser och de konflikter som kan uppstå när de börjar ta slut. Alldeles intill har Emil Särelind placerat ut organiska smycken på ett bord, säregna objekt som för tankarna till inälvor eller djurkroppar, medan Linda Ottosson har skapat en serie snåriga, oroande smycken som refererar till ätstörningar.
På magisternivån har Tobias Alm gjort en grupp verktyg och ett verktygsbälte i mjukt, hudfärgat silikon som kommenterar Martin Timell-generationens erotiserade förhållande till verktyg och avväpnar dem med feminint kodade attribut, medan Kamran Babrak skapat kopparglänsande skulpturala hybrider av kroppsdelar och bruksobjekt.
Samma sinnliga förhållande till materialitet och kroppslighet går igen hos flera textilstudenter, till exempel Rebecka M Vestergren Ahlin som skapat en klinisk installation med instrument, organiska objekt och proteser som för tankarna såväl till den franska konstnären Orlans kroppsmodifieringar som Matthew Barneys absurda filmverk.
Kvaliteten på årets utställning är genomgående jämn och hög, men vore jag gallerist eller curator är det framför allt på dessa avdelningar jag skulle söka nya talanger.
På facken för industridesign, möbler och arkitektur är däremot stämningen mer avslagen. I arkitektur och design finns nyckeln till lösningen av många av dagens samhällsproblem, från segregering till överkonsumtion, men det är bara ett fåtal projekt som direkt kommenterar dem. Bland undantagen märks Sara Benevides kökshyllor för en mer resurssnål matförvaring, samt Arash Eskafis ”smarta” fruktskål, som själv berättar vilka frukter som behöver kompletteras.
Men den stora gåtan är ändå varför studenterna på magisternivå i ämnet Storytelling har så lite att berätta. Deras projekt är, med några undantag, snåriga, otillgängliga och abstrakta, trots utbildningens fokus på historier. De stora berättelserna finns uppenbarligen någon annanstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar