Jag har klantat mig lite och skäms. Jag kan svära tusen gånger att jag inte är någon rasist men jag gör det alla andra som svär tusen gånger att dom inte är rasister gör, nämligen tänker och agerar utifrån det positivt särbehandlande perspektivet till skillnad mot den så kallade negativa och uteslutande perspektivet. För att vara extra mån om att inte särbehandla utifrån härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung månar man lite extra när man i olika situationer möter en annan kultur eller härkomst.
Det är ungefär som könskvotering, att den som egentligen inte kan slinka genom filtret får fri lejd på grund av att samhället i grunden har missbedömt möjligheterna till större kunskap, fler alternativ än det homogena patriarkat vi varit med och byggt. Men det galna är att i denna gräddfil av öppenhet och bejakande pågår en mörk och ful vardagsrasism då denna form av särbehandling framförallt tror sig vara god.
Vi söker en praktikant och jag svarade på en förfrågan från en fotokille med utbildning i Iran att vi sökte en textbaserad människa snarare än ytterligare en bildmänniska… men obs och här skäms jag, det slank samtidigt ur mig att hans mångkulturella bakgrund lockade… hur fan kan jag vara så dum att bara tänka detta. Hur gör man när man vill vara öppen och nyfiken och se fördelarna med mångfald utan att lägga ett särbehandlande filter över allting. Man är väl rätt eller fel vare sig man är utbildad i Iran eller i Göteborg, bördig från Stocksund eller Bagdad.
Det mångfalds- och integrationstratt som vi håller vidöppen kan knappast fyllas genom vardagsrasistiska ”goda” handlingar. Eller kan det? Jag önskar leva 100 år så att jag kan se om grovjobbet ger resultat. Med eller utan särbehandling. Ett är i alla fall säkert och det är att inom en mycket snar framtid kommer alla svenskar med annan bakgrund än dom som byggde folkhemmet ställa betydligt tydligare krav på jämställdhet och delaktighet än vad vi är vana vid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar