paret Linde/Öhman lär utan tvekan kunna betitlas de jävligaste surkartar den mest ärkekonservativa finkultureliten kan uppbringa. Och jag har varit fundersam, (läs vidare det har på sätt och vis med Gerlesborgsskolan att göra) de har gjort sitt och gjort det bra. Man har låtit återställa interiörer och flyttat runt, städat undan femtio års misskötsel och närmat sig Ernest Thiel så nära att man kan höra hans skorrande om man stannar upp för ett ögonblick. Nu ifrågasätter man Nina Öhmans tillsättning, nu törs några unga journalister lyfta på de mörka stenarna och säga rent ut att det handlar om nepotism, hot och löften inom den högre kultursfären. Men det är som det är på dessa breddgrader och som det sägs hur skall man kunna göra utställningar som den underutbildade medelklassen kan förstå på dessa institutioner. Och jag håller med, vissa platser skall nog fredas från populism, tillgänglighet, nyckeltal och barnpedagogik. Det är väl för väl att det finns platser kvar för en bildad publik att kunna spatsera några varv och nicka igenkännande till några bekanta från de mer välbesuttna kvarteren en lördageftermiddag utan att störas av kreti och pleti. Denna exotiska excentriskhet är unik och det borde finnas plats för den också i vårt annars totaltillgängliga samhälle där bildning och klass är en udda fågel på god väg att förintas. Jag tänker på Ernest Thiel som vände familjen ryggen och förälskade sig i Konsten. Allt annat glömdes och affärerna gick åt pipan. Ulf LInde är sån också, fast en ondsint variant av Konstens riddare. Det finns något otidsenligt i detta som jag gillar. Varje sammanhang har sina givna förutsättningar som man bör vara lite varlig med. Nu tänker jag inte på detta med bostadsaffären, för det ligger mer som ett gult täcke över kärnfrågan. Snarare handlar det om värdighet för en av de sista tappra oförblommerat föraktfulla i kulturaristokratin som inte drar sig ett skvatt för hotelser om förvisning till de allra sämsta förmak om man inte rättar sig en smula och lyder.
Min förhoppning om Gerlesborgsskolan är lite så också fast med helt andra förtecken. Vi måste få vara unika och lite excentriska på vår kant för att göra det vi är bäst på för Konstens skull. Men tvärtom mot Thielska vill vi vara öppna och tillgängliga och jobba aktivt mot nya målgrupper. Och vi vill göra det för oegennyttans- och bildnings skull. Det om något gör oss likvärdiga.
Nu vill jag bara ha en tjänstebostad och lite trädgårdstomtar så är jag nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar